Det är bara att erkänna, Kassandra är mycket smartare än mig.
Jag har ju berättat om hur hon gled nerför sängbenet. Igår var det premiär för nya stoooora lekplatsen med plats fri även under min säng. Första provstunden gick bra, verkade som alla säkerhetsluckor var stoppade. Så jag släckte, började liksom bli dax att sova, var halv tolv, jag måste gå upp vid 5.00 då jag måste börja jobba 6.00.
Kassandra sprang runt som vanligt och försvann sen in under sängen. Sen rätt var det var hörde jag mystiska ljud bredvid mig. Tände ljuset. Såg inget men kände på mig att något inte stämmde. Flyttade undan några kuddar. Vem satt där? Väldigt nöjd med sig själv och världen? Kassandra! Fråga mig inte hur men på något sätt har hon klättrat uppför nämnda sängben. Det borde vara omöjligt. Borde alltså. Inte om man heter Kassandra.
"Hej, Matte. Fint du har det här? Var har du bunkrat dina frön? Kan vi dela?!
Det var bara att släpa sig ur sängen, stoppa tillbaka Kassandra där hon hör hemma, vackla in i förrådet och hoppas på att hitta lite brädbitar så jag kan skärma av sängen igen utan att mitt i natten behöva gå ner i källaren. Har tur och hittar några som passar. Står där på alla fyra för att provisoriskt tejpa fast skivorna, under tiden har jag först i byxbenet och sen på ryggen en Kassandra som hänger och intressant kollar vad jag gör och som frågar "Hjälpa??!!"
På nått sätt får jag dit skivorna, sätter åter tillbaka Kassandra där hon ska vara och ramlar i säng och ber att du nu fått till det. Det verkar funka! Hallelulja! Men du tror du nu får sova? Tsss. Kassandra är skitsur över att alla roliga saker nu är tilltäppta och springer runt och besvärar sig högljutt. Det låter som nått mellan en nysning och ett högt pip.
Själv frågar du dig om du ska gråta över att du är så osmart eller om du ska skratta över att Kassandra är så jäkla smart.
Men en sak är säker. Långtråkigt har man det inte med henne!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar