Känner jag nog måste utveckla min ”hyllning” till en som många klassar som en ren skitstövel. Nu ska den här bloggen bli djuuuup….Bara ett exempel ur högen. Idag när hans lag är nere på bromsplan och blir firade som silvermedaljörer, ett lag han hade varit självskriven i om han inte blivit skadad i den individuella tävlingen, då står han själv kvar uppe och tittar ner på dem genom gallret. Man må ju ha ett hjärta av stål för att inte ta åt sig av en sån syn. Han står där länge länge innan han till slut går och sätter sig och pratar med norrmännen som också är kvar där uppe lite sura och besvikna över att knappt missat bronset. När de till slut går sitter han ensam kvar ett bra tag innan han till sist gick ner till de andra. Och inte ens då är han ”med” dom utan står en bit vid sidan om. Jag tror inte det är helt självvalt……
I alla fall så såg jag det därför att jag stannade där uppe när alla andra gick ner. Men det var nog bara jag och norrmännen som såg det. Eller ja kanske finnarna också men de höll på att packa sin bil så det är tveksamt.
Sen kan man tycka att hans beteende ”privat” är lite som det är men killen är bara 18 år. Killar i den åldern är inte särskilt socialt begåvade. Undantag finns inget snack om det men de flesta killar i den åldern är lite vad ska jag säga; omogna??!!. Dessutom tror jag han försöker hävda sig lite eftersom han rätt mycket lever i skuggan av sin framgångsrika pappa. Så ofta som han tex i Bischofshofen under backveckan kallades Toni Innauers son istället för sitt eget namn. Jag hade varit galen på det för länge sen. Sen är han också en humörmänniska av stort format. Han går från glad och trevlig till arg och sur på 1 sekund ibland och det är inte alltid man hänger med.
Så jag gillar honom på ett sätt. Söt som socker men kanske inte så fin på insidan men trots det känner jag för honom. Jag tycker helt enkelt synd om honom och visst att han inte är omtyckt i laget kanske beror på honom själv. Men det är nog inte helt lätt vara Mario Innauer heller för den delen. Han har ett rätt tungt arv att släpa på även om han påstår det inte påverkar honom för han är van. Jag tror inte riktigt på honom när han säger det.
Och jag kan så känna med honom i känslan av att man är med men inte fullt ut. Känslan av utanförskap den är inte rolig.
**~om ni undrar varför det står idag i texten och det är upplagt lördag morgon så skrev jag det här i går natt men orkade inte gå ut i korridoren och lägga ut det runt 06.00 på morgonen...~**
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar