det har Johan Orrenius på Expressen gjort. Men jag instämmer till 99% med det han skriver (jag har ju ett favoritlag i ligan).
Jag brottas med en fotbollsparadox. Min kärlek för Bundesliga bara växer. Samtidigt får ligan allt svårare att hävda sig mot sina konkurrenter. Tysk fotboll står inför ett vägval. Modernisera för att komma i kapp - eller bevara för att vårda ryktet?
Currywurst i bröd. Pommes frites på papptallrik. Öl i plastmugg. Glüwein i termos. Småtjejer med matchtröjor. Ungdomar med trummor. Medelålders män med slitna jeansjackor. Äldre farbröder med klubbnålen prydligt fastsatt på kepsen. Bundesliga.Till det yttre har inte mycket förändrats. Matchbiljetterna är fortfarande billiga, den som vill följa sitt lag kan göra det. Hemma som borta. Går inte matchen på den vanliga speltiden, klockan 15.30 på lördagen, ska bortafansen inte behöva resa längre än 30 mil. Tyskland var ett av de sista stora fotbollsländerna som införde en landsomfattande proffs- liga (1963) och fansen har alltid haft stor makt. Tack vare dem finns till exempel ståplats fortfarande kvar på tyska arenor.
Före matchen mellan Werder Bremen och Eintracht Frankfurt träffar jag några Eintrachtanhängare. De hånar den dåliga stämningen på Weserstadion ("I Frankfurt kan man inte höra varandra under matcherna, i Bremen kan man viska och alla hör ändå") men älskar Bundesliga för vad den fortfarande är. - I England finns ingen själ, säger Klaus Töpfler, en av supportrarna. Här är det fortfarande genuint. Min gamla farfar går fortfarande på varje match. Det har han råd med.
Jag påminner honom om att Eintrachts hemmaborg går under det inte alltför genuina namnet Commerzbank Arena. Han muttrar till svar.
Klaus Töpfler har dock rätt i en del. Det är svårt att inte smittas av atmosfären som omger Bundesliga. Kalla det äkthet. Publiken är kunnig, högljudd och stor. När Borussia Dortmund spelar hemma kollar 81264 personer alltid på. Samtidigt har andra stora fotbollsländer sprungit förbi Tyskland. Rejält. En bit in på andra halvlek mellan Werder Bremen och Eintracht Frankfurt gör Claudio Pizarro 4- 0, hans tredje mål för dagen. - Werder Bremen? frågar speakern.- VIER! svarar hemmaklacken.- Frankfurt?- NULL!- Danke.- BITTE!
Claudio Pizarro hyllas som en hjälte efter sitt hattrick och ingen vill tänka på varför peruanen egentligen är tillbaka i Werder. Den bistra sanningen är ju att han inte dög i Chelsea.
Det är sju år sedan ett tyskt lag (Bayern München) vann Champions League. I år är det bara Bayern som kommer att ta sig till åttondelsfinal. Att jämföra med de fyra lag som England lär skicka dit.Att England har så mycket bättre klubblag är naturligtvis retligt för tyskarna. England som har en enda VM-titel (en omdiskuterad sådan) jämfört med Tysklands tre. England som aldrig har vunnit EM - ett mästerskap som Tyskland också har tagit hem tre gånger. Och så är det ändå dit landets bästa spelare, Michael Ballack, måste flytta för att få lira på den högsta nivån.
Scheiße.
Bundesliga är än så länge fritt från shejker och ryska oljemiljardärer. Är det bra eller dåligt? Det beror på hur man ser det. Den som, liksom jag själv, är romantiskt lagd tilltalas av tanken. Samtidigt är det lätt för mig att tycka så. Jag har inget favoritlag i Bundesliga. Hade jag haft det - och dessutom kunnat minnas gamla framgångsrika tider - skulle jag säkert inte tycka det vore så kul att varje år vara långt ifrån de stora finalerna. Som det är nu får Bundesliga finna sig i att vara en liga på behörigt avstånd från de tre stora. Novembermörkret sänker sig över Bremen. Werder besegrar Eintracht med 5- 0 och kan blicka upp mot tabelltoppen igen. Högst upp ligger fortfarande Hoffenheim som vinner den här lördagen också. Det laget står inte högt i kurs, vare sig hos Werder- eller Eintrachtfansen. Hoffenheim är klubben som med Dietmar Hopps pengar har gått från gärdsgårdsserien till finrummet på rekordtid. Så ska inte framgång nås, tycker romantikern.
Men romantikerns framtid i Tyskland är osäker.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar